Livet på ett ben


Goddagens alla godingar!

Här befinner jag mig nu, mätt och nöjd hemma i lugnet. Fick bli ett par skutt ner till pizzerian för att mumsa i sig en kebabtallrik denna lördag.
Jag är på himla fint humör idag känner jag. Igår fick jag lite armband gjorda, när tristessen föll på. Det lär säkert bli ett gäng till skulle jag tro. Grannen fick välja en också eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska ha alla till.

Lite musik ska vi ha såklart.



Snart får jag finbesök av min söta och gravida vän och sen senare ska det allt bli några avsnitt Alcatraz. Fin lördag alltså!

KRAM PÅ ER!♥


Ja, vad säger man liksom...



Tjolahopp!

Ja, hopp ja. Hopp kan innebära så mycket för en liten person som mig. Hopp är sånt som jag tappar fullkomligt när det visar sig att jag blir invalidiserad för resten av sommaren. Hopp, det är sånt som jag får sysselsätta mig med resten av årets svettiga årstid. Sen HOPPas jag att jag läker fort som fan. Ursäkta svordomen men detta är verkligen det mildaste jag uttycker i den misär jag hamnat i.

Jag har trampat snett. Brutit. Gråtit. Och kurat ihop mig till en boll(så gott det går) av självömkan.

På självaste nationaldagsmorgonen befann jag mig i en av akutens naturvita salar i väntan på röntgen. Kryckorna som mamma rotade fram hemma hade jag i ren protest slängt på golvet och skittidningarna som läkaren rekommenderade mig att läsa vägrade jag att ens ögna igenom. Helt olikt mig då jag oftast slukar vilken lektyr som kan kommas åt. Här var jag så sur att det osade ut i den långa korridoren utanför. Kanske var det därför läkaren höll så god min, skrattade och gav mig hjälp snabbast möjligast. Sköterskan körde Bitter-Mirka ner till röntgen, där de vred min fot 360 grader och lite till för att få en snygg bild på skelettet.

Hopp. Så satt man där i väntsalen. Skänkte en extra tanke på Colan som min pappa långt borta fick sitta och hålla åt mig. Och så beskedet från den leende läkaren.

-Du, den är bruten så nu blir det operation eller gips. Ska bara titta på bilderna lite till!

Ungefär här trodde jag att han ljög. Men konstaterade av det där förbannade leendet att det var fullkomlig sanning. Jag är förstörd. Min fot,min,fot,min,fot. Mitt jobb, mitt jobb, mitt jobb. Jag måste till mitt jobb.

Hoppade ut i korridoren och bad dem dra in pappa så att jag på finska kunde gapa ut av den är av. Fot-fan är AV!

Sen blev det tack och lov inga kirurgiska ingrepp. In på gipsning och kryckorna ska naturligtvis kastas i golvet lite till. För att visa att jag är ilsken nu.
Läkaren log. Skrattade och talade glatt till mig hela tiden.

-Nu ska du bara börja ta lite sprutor varje dag också! Blodförtunnande!

HÄR kommer mitt break down på riktigt. Wtf är det för värld vi lever i? Tårarna sprutade och skräcken var ett faktum. Hotet från den leende läkaren löd: "Du kan dö om du inte tar dem, du har inget val" Och så ett stort SMILE!!

Så var gipset på. Läkaren drog till med sin autograf mitt på för att göra sig påmind varje dag. "Dr. M" . Det är tur det faktiskt. För det här var en underbar, leende läkare. Han fick mig faktiskt på bättre humör trots allt. Tacklade tjuriga mig på bästa vis.

De senaste dagarna har som ni säkert förstår varit fullkomligt knäckande för mig. Barnen, möten och samtal som ska ordnas. Och hey, här är jag med ett stort fett gips som förmodligen redan nu luktar lik. Och så sprutorna, de får fixas av distriktssköterskorna på hembesök varje dag. För jag gör det icke själv.

Näpp. Men den här dagen hörrni. Den var helt ok. Det är idag jag anser att det är lite ok att blogga. Jag är sjukskriven minst sju veckor så här behöver jag ju inte stressa direkt. Saker tar den tiden det tar. Jag satt på golvet i barnens rum och sorterade leksaker i lugnan ro.
Jag skall icke bli deprimerad. Det här kommer att gå bra. Även om jag ska lukta avfallsanläggning på benet en tid framöver.

Tack alla hjälpande människor. Ni är grejt, det vet ni!

Ain't stoppin' me



Hej fina!

Har klurat på en sak de senaste dagarna. Det har ju många gånger varit mycket snack om vad som är för privat och vad som är ok att skriva om i bloggar och liknande på nätet. En del är väldigt djupa och personliga i sina bloggar medans andra bara delar med sig lite. Var man drar den gränsen avgör nästan läsaren. Något som är väldigt privat för dig, kanske helt enkelt inte är så värst privat för mig. Sen finns det en viss skillnad på att vara personlig och privat.
Jag har hela tiden ansett att jag är ganska öppen, men nu när jag tittar tillbaka i bloggen så är jag absolut inte det.
Inte enligt mig själv i alla fall. Du som läser anser kanske något annat?


Bloggen återspeglar verkligen inte en större del av mitt liv. Det finns så mycket mer än så bakom, både på gott och ont. Jag har tappat en del av min uppdatering för något som någon annan talade om för mig, något som etsade sig fast i bakhuvudet. Personen i fråga antydde att delar av mitt bloggande inte var bra och att jag skulle tänka mig för.
Det är precis vad jag har gjort. Tänkt och inte låtit orden flöda fritt. Man kan säga att jag ingick i någon inbillning av att jag skulle censurera delar av mitt liv för att det helt enkelt inte dög att skrivas om.

Nu, såhär en tid senare, när jag fått grunna på saken, inser jag att den här åsikten helt enkelt var någon annans. Jag delar inte den och jag tror att den åsikten helt enkelt grundade sig i personens egen osäkerhet. Enligt mig själv är jag absolut inte för privat. Jag är ganska personlig, men inget som jag skriver skulle kunna göra någon annan till skada. Inte heller mig själv. Jag håller en relativt positiv ton i min blogg och jag skriver blandade inlägg om vad som intresserar mig och om vad som sker i mina dagar. OM detta sen sparas och lagras på internet i all världens evighet och plockas fram om 20 år, vad ska hända då? Det är inte så att den informationen som återfinns två decennier fram orksakar någon form av ramaskri och jag tror heller inte att det ligger i något större intresse vad lilla jag gjorde idag, 22:maj, en solig sommardag i Småland. Om jag sedan käkade pannkakor den 10 November 2010 är heller inte speciellt anmärkningsvärt.

Personen som antydde detta för sedan tid sedan påpekade också att jag sökte bekräftelse och uppmärksamhet. Just då hade jag någon form av försvarstal om det. Skyllde säkert ifrån mig att så är det inte alls. Lilla jag har minsann inte sökt uppmärksamhet. Sådär fyra ögon emellan.
Men vet ni vad?

Att söka uppmärksamhet och bekräftelse har inte blivit kriminellt än vad jag vet. Den där lagen om Jante, den plockas upp lite här och var har jag märkt. Att skriva på en blogg och få fina kommentarer ibland är faktiskt en fin bekräftelse och den är verkligen uppskattad. Annars hade jag väl stängt av kommentarerna helt? Jag har snart bloggat på lite olika håll i 7 år. Hade jag tyckt att det var dötrist hade jag ju slutat. Jag skriver för att jag trivs med det, det är kul att någon vill titta in. För att se vad lilla, lilla jag gör. Jag tänker härmed inte be om ursäkt för att jag själv tycker att det är ok att synas. Jag skadar som sagt ingen, varken mig själv eller någon annan. Om man tycker att jag är fruktansvärt tråkig i bloggform kan man aktivt välja att klicka krysset i hörnet.
Att påstå att jag ska dra ner på mitt bloggande och att jag bara söker bekräftelse är inte argument nog för att jag ska ta åt mig. Att ta åt mig av sådant trams var tyvärr sånt som jag gjorde tidigare. No more, det här är min berg- och dalbana till blogg, här finns jag och min familj. Det som ligger mig närmast hjärtat. Sen om någon annan väljer att synas mindre och inte driva en blogg. Fine för mig. Alla är vi olika. Varken bättre eller sämre.

Ha en bra dag!

KRAM














Hörrni!

Jag blev visst upptagen med livet. Märker ni det?

Så det blir liksom inget sådär överarbetat inlägg här idag. Har hunnit vandra den obligatoriska halvmilen i regnet, all by my self med fina svängiga toner i örat.

Svängiga toner ja...

Man kan ju inte låta bli att lyssna en extra gång. Lite "Ai Se Eu Te Pego-varning". Nästan bättre till och med, nu när våren är i full blom.

Som sagt har jag lite brådis.

Ni får lite suddiga mej idag.



Så ni förstår att jag är på gott humör i alla fall!

Tjingtjing!






Bantningen går riktigt bra här hörrni

Såhär är det: Jag har varit fruktansvärt duktig. Frågade chefen om vi skulle käka bakelse idag. Nääää, blev svaret. Istället ropar hon in mig i kaffeskrubben och där har hon skurit upp sockerbulle och wienerbröd. Jag tar bara en liten bit och resten refererar jag till pågående bantning. Håller god min hela dagen. Heeela, hela dagen. Jag äter en lagom stor portion middag innan jag åker och handlar. Handlar grönsaker, mjölk, kaffe, mineralvatten(å så gott en fredag kväll liksom). Tur att jag älskar Ramlösa Citrus....



...fruktansvärt synd att jag går förbi frysdisken till kassan.



Ett om kärlek



Till er kära läsare! För idag är inget mindre än alla hjärtans dag. Visst bör vi ha en hjärtlig ballad till det också?




För fyra år sedan var jag beräknad att föda min första dotter denna dagen. Jag gjorde det tio dagar senare istället. Men det är ett fint minne från alla hjärtans dag i alla fall.
Året därpå skulle jag också föda barn nästan då. Fast tre dagar senare. Så nu kan ni räkna ut att det finns födelsedagsbarn denna veckan.

I år firar jag inte något speciellt. Men jag började dagen med att duka fram frukost med bröd, frukt och yoghurt. Jag väckte sedan Viola och vi låg en stund och pratade om himmel och jord. Sen smög vi in till Sigrid som dessvärre tyckte att det var helt fel ordning på denna dagen. Hon anser att hon själv bör vara den som vaknar först.
Snart ska de ha lite fest på dagis. Jag ska knata tillbaka hem i snön. Sen ska jag jobba bort dagen.
Hade gärna varit hemma och åkt pulka med tjejerna en snöig dag som denna.





Ha en fin dag kära Du! Tack för att du tar dig tiden att titta in, det betyder mycket för mig ♥





Veckomatsedel?



Hejsanhej!

Denna morgon gör sig egentligen utmärkt för planering av veckomatsedel. Ska nog ta och köra stenhårt på det nu igen när jag märker hur irriterad jag blir när jag inte kommer på något att laga. Dessutom är det precis det sista jag tänker på innan jag ska somna. Vilken mat ska jag laga imorgon? Så att planera veckans måltider blir bara några bekymmer mindre för en förvirrad människa som mig.

Men hur svårt ska det vara att planera en sådan grej då? Jag ser recept hitan och ditan varenda dag och nu står det still. Det bara skriker ärtsoppa i mitt huvud fast jag inte vill. Detta är en typisk situation som får mig att ge upp och skita i hela veckomatsedeln. Kommer ändå inte på nåt. Men för att vara lite snäll mot mig själv ska jag ge mig tid att tänka på saken tills jag går på mitt arbetspass. Jag släpper det nu. Eller så skriver jag helt enkelt på ärtsoppa på någon dag. 

Samma sak med inköpslistan till affären. Jag har kommit på värmeljus och kanel. S t å r h e l t s t i l l .

Så om någon någongång har förslag på recept? Bara ge det till mig!





Hej!

Här var det någon dag av tystnad igen. Jag har haft lite att pyssla med och tänka på de senaste dagarna. Blogg är lika med bortglömd då. Nu vaknade jag och tjejerna till en strålande ledig dag så min sista kopp kaffe ska intas och sedan ska vi gå ut och njuta av vädret.

Jag har nästan städat ut julen. Känns riktigt skönt.

Nu ska jag mysa med barnen hela dagen!

KRAM





Mitt 2011

Hej och Gott nytt år kära läsare!

Har denna förmiddagen sovit gott, städat lite och bytt lakan i sängen. Varit ute och promenerat lite och lyssnat på musik på hög nivå. Just nu får det bli en liten räksmörgås innan jag pyser iväg på annat ikväll.

Det är även dags att summera året som gick här i bloggen och för mig var året 2011 ett ganska knasigt år, på gott och ont.

Januari var nog ett ganska vanligt Januari. Det rullade på i vanlig takt och snön låg fortfarande täckt över orten. I februari firade vi barnen som fyllde 2 år och 3 år. Det var kalas med nära och kära.


I början av Mars fyllde jag själv 25 och det var väl inte någon höjdarfödelsedag direkt. Jag hade fina J hos mig på morgonen minns jag. Själva firandet av mig blev av när vänner en bit ifrån kom och grattade med utgång och festligt.


Mest betydelsefulla låten detta året kom att bli Timbuktu - resten av ditt liv. Den svängde både vardag och fest. Det var den som jag fick höra live i telefonen på jobbet och det var den som fick humöret på topp vid minsta tveksamhet. Årets låt för mig helt klart.


Vi flyttade till en egen lägenhet på vårkanten. Jag hade tur när jag fick tag på den. Bästa centrala läge låg som serverat för mig en vacker dag och det fanns inget att tveka på. Dyr hyra måhända men jag har inte behövt lägga ett öre på reskostnader när allt finns så nära. Pinsamt nära jobbet faktiskt. Jag tror nästan att jag överdriver om jag säger att det är 10 meter dit.

Här har jag haft bästaste vännerna, familjen och stödet som någonsin går att få och dessa personer, ingen nämnd-ingen glömd, ska ha lite extra hjärta och gott nytt år. Jag säger det för sällan men ni är det finaste som finns. Efter barnen då. För de är de absolut finastefinaste.
Och nu vill jag även ge ett extra gott nytt år till bekanta och personer som jag kanske inte träffar eller pratar med mig varje dag heller. Ni har varit himla gulliga ni med ska ni veta. Varenda litet fint ord har jag sugit åt mig och levt på det! Tack!


Sommaren var en härlig sommar. Förvisso jobbade jag ganska mycket och tog kort semester. Men det lilla räcker för att ta nya tag. Vi var ute väldigt mycket. Jag och tjejerna var ju inte direkt hemma på vilka lekplatser som fanns här som fanns så vi har utforskat de flesta vi kunde komma på.



Under själva semestern fick vi en fantastiskt fin vecka vid havet. Tjejerna pratar om det än och det känns extra roligt att det var så uppskattat. Där var det semester och återuppladdning på riktigt. Barfotavandrande i sanddynerna, och knappt skymten av ett par skor på hela den här tiden. Härligt väder huvudsakligen också. Inte illa :)



Sigrid blev kort därefter blöjfri! Åhåjaja som jag väntat och hållt ut utan något tjat. Sen en vacker dag var det dags för pottan.Och fina klistermärken som klistrades på pottan gjorde stor uppmuntran. Såhär ska jag helt klart köra med minsta damen också när det väl blir dags!





I augusti fick jag äran att bli gudmor till en riktig sötis. ♥






Hösten rullade egentligen bara på i jättefart. Hann med lite småpyssel hemma och några besök på rogivande bibblan med barnen. Något bad i badhuset och annars en ganska snabb tid som helt plötsligt nu blev nyår.

2012 ska bli ett bra år. Jag har hela mitt liv trott att 11 är mitt lyckotal. Det var någonting som sa mig att så är inte fallet. Eller så kanske det är så, för i år har jag nog skrattat så mycket att jag förlängt livet en aning.

Tack kära ni som varit med mig! ♥

KRAM







Så var vi där igen...



Tantgodis. Gröna kulor. Lyx för ensamma lilla mig. Hela skålen till bara mig mig mig.
Jag julpysslar och donar här hemma nu. Nu är det inte så många dagar kvar innan tomten kommer.

Tog en välbehövlig promenad i halkiga centrum. Tittade i butiker och fastnade för ett par skor, handlade mat och tog en trevlig sväng i blomsterbutiken och spanade in deras julstress. Några nya hyacinter fick följa med hem.

Som bonus på toppen gick min tv och kolavippade så jag har en tillfällig liten mini-tv här just nu.

Snön ligger vit och jaa... det mesta är frid och fröjd!

Hoppas ni har det fint!


KRAM



Julveckan



Godmorgon!

Här var det ovanligt sen frukost idag. Vi sov nästan till åtta?! Galet.
Nu börjar alltså julveckan och för min del innebär det jobb och fix av sista julklappar. Jag har en enoooooorm kartong i klädkammaren som jag inte riktigt vet hur jag ska slå in men det ska nog gå bra till slut.

Min julklapp till mig själv i år att är att bekymra mig mindre, stressa mindre under december. Har lyckats bra tycker jag! Det blir vad det blir och det behöver inte vara så tiptop-perfekt. Har fått en känsla av att folk lugnat sig lite i allmänhet, att julhandeln började ganska tidigt och att man gör allt i god tid innan denna veckan. Ok, att jag var i Ullared och där var det ju såklart inte lugnt. Men som förberedelse till nästa år: åka senast i början av november. Allt efter det betyder helt hysterisk leksaksavdelning=vill inte vara med.

Hoppas ni fått en bra start på dagen!


KRAM





En del svar på frågetecken



Tänkte att jag kunde presentera mig själv lite mer ingående nu när jag fått frågor på mail och i vanliga vardagen. En del frågor är väldigt vanligt förekommande. Jag kommer inte att gå in på varje fråga i sig nu, men i det stora hela finns svaren på dem här.

Jag heter alltså Mirka. Fyller 26 till nästa år. Har två döttrar, Sigrid och Viola. Sigrid är snart 4 och Viola hinner en vecka innan henne fylla 3. Vi bor tillsammans i en tvåa och det fungerar just nu kanonbra. Tjejerna delar rum och jag har mitt lilla hörne i en del av ett hyffsat stort vardagsrum.

Vad jag förstått är det en del som undrar om det är jobbigt att vara själv. Jag tycker inte att det är nämnvärt besvärligt utan det är en vardag som flyter på. Tjejerna har god kontakt med sin pappa och han finns med i bilden. Klart det kan vara knivigt i vissa situationer, som att ta sig från punkt a till b. Man får planera saker i god tid och vara framme med påklädning osv en bra stund innan utsatt tid. Det är väl den praktiska biten. Den andra biten med ensamhet tycker jag inte är så påtaglig än.

Det är svårt att separera och det är inte det man strävar efter när man skaffar barn. Vad jag förstått är det många som gör det innan barnen hinner bli 3 och det är väl klart att det tär på förhållanden när man har småbarn. En del pallrar sig igenom det och andra gör det inte helt enkelt. Jag har märkt att denna frågan dyker upp från föräldrar som fortfarande är gifta, föräldrar som inte kommit så långt i småbarnstiden och även från mammor som nyligen separerat och står i en punkt i sitt liv då de får börja från noll.

Att separera och att ha barn är som att börja från noll igen, man får ju skapa ett helt nytt liv för sig själv och man får samtidigt försöka hålla kvar rutiner och tryggheten för barnet/barnen. Viljan att kämpa vidare är extra stark om man har barn tror jag, det är väl det som gör en till en klippa i stället för ett sjunkande skepp.
Jag upplever det som att jag fått hitta mig själv lite faktiskt, för jag har fått lite tid att inse vad jag vill ha ut av livet.

Det är lätt att glömma bort sig själv när man har småbarn. Oavsett om man lever i ett förhållande eller inte. Jag har upplevt både prestationsångest och trott att förväntningarna på mig själv varit högre än de är.

Jag ska även nämna att jag läser en hel del bloggar på min lediga tid. Jag hinner med det när mina små bönor sover. Många bloggar är fantastiskt vackra familjebloggar och stundtals kan man avundas dem och livet de lever. Men man ska icke förglömma att det finns sådana som faktiskt inte lever enligt kärnmodulen, som klarar sig utmärkt ändå.

Peace.





Hej på er!

Här är tredje ljuset nu tänt. Mina söta små är äntligen hemma och vi kan snart slappa lite i soffan tillsammans.


Nu är det på sin plats att hälsa nya läsare välkomna hit till mig. Jag tycker att det är otroligt roligt att ni vill titta in och detta medför att jag via kommentarer får se en hel del fina bloggar också.

Ni som tittar in och gömmer er bakom statistiksiffrorna är hjärtligt♥ välkomna, men ni ska veta att ni gör mig väldigt, väldigt nyfiken. Lämna gärna en kort eller lång kommentar! Säg hej eller hå! Vad du heter eller favoritfärg! Jag vill veta mycket eller lite!

Eller så låter ni bli och smyger runt helt enkelt. Fina är ni i varje fall.

Tack.








Hej Pappa!



Jag vet att du läser det här så jag får väl ta och gratulera på pappornas dag!



Hoppas middagen smakade bra tidigare och att du var mätt och nöjd när du åkte hem.



och du, lämna tillbaka min kamera för annars blir det inga bilder till bloggen.



Slit lugnt med köket så kommer jag och beundrar det när det börjart bli klart! Du är duktig!


Hej det var jag här...



...torrbollen ni vet! Mig kommer ni säkert ihåg från den förra lite mer lättsamma bloggen eller hur?

Jisses, gå inte tillbaka dit och kolla om du har glömt vem jag var. Gamla bloggen är verkligen gamla bloggen och den i jämförelse med den här skulle ju sänka mig som Titanic direkt.

Har av nån oförklarlig anledning läst några gamla inlägg i förra bloggen, tror det var nåt inlägg jag letade efter. Det hade nog nåt med gud att göra. Så ser jag i allt läsande att jag var en annan människa då. Eller bloggen var en annan. Ja det kanske inte är så konstigt eftersom hela min livssituation ser annorlunda ut. Jag har faktiskt ryckt upp mig även om man skulle kunna tro motsatsen. Då var jag ganska skämtsam i skriften och nu framstår jag väl som en pingstvän med höga begränsningar. Jag är inte sån. Jag skaaaa göra bättre ifrån mig här. Jag ska.

Jag tror jag lever ut mitt sinne för humor i verkligheten istället. Japp det gör jag.

Förlåt för svammel men tack för att du besöker mig. Jag gillar dig, kära läsare.

KRAM



Den Sjätte September♥



Hejhej!

Snabbloggning pågår. Höstmorgon verkligen, det märker man när det börjar vara sådär skumt ute. Inte ljust och inte mörkt. Man måste i alla fall tända lampan i taket till frukosten. Eftersom jag börjar lite tidigare än vanligt idag har vi varit uppe med tuppen. Viola vaknade i natt och ville sova jämte mig. Inte mig emot, för jag tycker att det är himla mysigt.

Det är bra att jag jobbar lite extra just idag för den här dagen kan vara ganska kämpig för mig annars. Det är datumet i sig som är lite svårt. Men man hinner ju knappt tänka på det ändå för tjejerna underhåller mig med annat hela tiden.

Nu ska jag fixa frillan och även fläta Sigrids hår. Sen är vi nog fit for fight igen.

KRAM






Lite latsida helt ensam



Tjolahopp igen!

OK, jag erkänner att det blev lite latsidan för mig. Men enbart lite. Jag har faktiskt hunnit tvätta lite i alla fall och nu är det snart dags att gå ut en sväng. Är faktiskt sugen på att köpa nån god ost och mumsa på med lite frukter och gott ikväll. Ikväll är jag ensam och det betyder ju att jag förmodligen passar på att läsa nåt flärdfullt magasin och kanske ta ett dopp i badet. Lyssna på smöriga ballader med Celine Dion, sjunga med och äta jordnötssmör ur burken. Kolla på tv och somna i soffan. Är inte det uuuunderbart?!

Barn i all ära, men är inte ensamtid också en liten ljuspunkt i livet? När allt är tyst och lugnt en stund och man hinner återhämta sig till nästa arbetsdag.


KRAM












En bok och svar på frågor



Under sommartid köper jag alltid lite nya böcker. Jag älskar ju deckare så det blir mestadels sådana. När jag var i Halmstad i helgen köpte jag tre nya pocketböcker och det här är den jag börjat på. Det får bli sträckläsning ikväll efter jobbet!

Jag fick ett mail för nån dag sedan med några frågor. Personen som skrev(vet jag inte vem det är) har börjat hänga med här i min nya blogg och han/hon hade lite frågor. Tänkte att jag tar svaren här och på mail till personen i fråga eftersom jag vet att det är frågor som dyker upp:

1. Bor du själv med dina barn nu?

Svar: ja.

2. När har du separerat?

Svar: slutet av februari/början av mars

3. Har du hittat nån ny?

Svar: nä

4. Hur går det med barnen och hur mår de?

Svar: Det går bra, de trivs jättefint här och på sitt nya dagis. Såklart kan det vara hårt att vara ensam men för det mesta går det kanonbra. Tjejerna är väldigt duktiga och kan väldigt mycket. De har dessutom fått börja på olika avdelningar på dagis och det var bara nyttigt tror jag. Eftersom tjejerna är sk. pseudotvillingar, krävs det nog att man delar på dem lite för att de ska få växa i sig själva och sin person. Båda är egna personer med olika intressen. Jag gör såklart mitt bästa nu för att allt ska bli fint framöver för tjejerna ♥

Nu har jag tagit upp vanliga frågor i det stora hela, för jag vet att det är fler som undrar. Vill man undra nånting annat kan man skicka en kommentar eller ett mail. Jag svarar så gott jag kan givetvis. Vissa frågor från detta mail är inte med.
Förmodligen har personen som skrev till mig nu fått min mail nån annanstans ifrån eftersom den inte finns med här på bloggen.

Men till er andra som också undrar nånting: mirka.kantola@hotmail.com

Och tack du som skrev så fint mail!


KRAM



En bra start på dagen


Godmorgon♥
Jag gjorde ett ganska misslyckat försök att skaka yoghurten innan. Det är ju smart om man skruvar fast locket innan man skakar för kung och fosterland. Skåpsluckor, golv och väggar täckta av äpple, vanilj och kanel yoghurt. För det är den smaken som går hem mest hos mig. Sigrid drar en djup suck och skakar på huvudet och det beror förmodligen på att jag gjort något liknande de två sista morgonarna när hon som vanligt själv hällt ut ett glas mjölk över bordet. När sånt här händer kan jag inte låta bli att bli galen på mig själv.

Som igår, när jag skulle springa ner till jobbet och slog upp en ganska tung dörr mot stortån. Fick ont som f*n, svor åt mig själv lite just då och sprang vidare. Kom till jobbet och beklagade mig lite och sen jobbade jag på. Kommer hem och ser: Blod. Ett jack
Wonder why jag hade ont. Det gör fortfarande ont. Men att jag gick runt med tån så hela dagen. Hade varit snäppet mer eftertänkt om jag hade kollat direkt och satt ett plåster. OCH rengjort.

Nähepp, nu ska jag rusa/halta med stortån till dagis!

KRAM






Börja om från början



Här är jag! Minns ni mig med den gamla goa bloggen från förr? Jag håller såklart den gamla bloggen varmt om hjärtat än men väljer ändå att avsluta den där den var.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och dessa förändringar som kom mig till mötes, gjorde att min blogg helt enkelt fick ett ganska hastigt slut. Jag har SÅ saknat att blogga men har helt enkelt fegat ur och varit lite för svag för att krypa till korset med sanningen om att min familjesituation inte längre ser ut som den gjorde förr.

Men just nu. JUST NU, ska jag börja blogga igen. Jag vet inte alls om nån gammal goding till läsare hänger med. Vi får se helt enkelt:) Välkommen är du som läser i alla fall. Detta inlägg innehåller väl en hel hög med text men det är väl vad som behövs för en nystart. Och för att kameran är utlånad till min vän. Annars hade jag nog flikat in med en färsk bild. Nu får ni hålla er till godo med ett gammalt foto, som även fick avsluta den förra bloggen.

Anledningen till ny blogg är alltså att jag börjar från noll igen. Jag och barnen bor i en lägenhet i Gislaved nu. Vi trivs jättebra här och försöker mysa till det så gott vi kan. Jag har gått igenom en separation från barnens pappa, givetvis lite smärtsam för vilken separation är inte det? Tänker inte gå in så mycket mer på det men stillar i alla fall nån nyfiken med att det är så läget ser ut.

Jag har igång kommentarsgranskningen av olika anledningar. Man får fråga saker där om man undrar nåt, anonymt eller ej, men man får räkna med att privatsaker kan bli bortrensat. Min blogg and I make the rules.

Förövrigt mår jag förträffligt. Idag har vi haft sol över våran lilla ort och det har flytit på på jobbet. Jag bor som sagt precis där jag vill och tycker att grannarna känns sådär trevliga att man låter ytterdörren gapa öppen en sommarljummen kväll som denna.

Sist men inte minst vill jag tacka alla människor omkring mig. Ska inte nämna namn för då glömmer jag bort någon. Alla är ni betydelsefulla! Det är många av er som undrar om bloggandet så nu är ni säkert nöjda när ni ser att jag startar igen.

Bloggen blir säkert en härlig blandning av godsaker och kanske en smula allvar ibland. Lämna en kommentar om du vill, du är i alla fall hjärtligt♥ välkommen

//Mirka

Tidigare inlägg
RSS 2.0