Ja, vad säger man liksom...



Tjolahopp!

Ja, hopp ja. Hopp kan innebära så mycket för en liten person som mig. Hopp är sånt som jag tappar fullkomligt när det visar sig att jag blir invalidiserad för resten av sommaren. Hopp, det är sånt som jag får sysselsätta mig med resten av årets svettiga årstid. Sen HOPPas jag att jag läker fort som fan. Ursäkta svordomen men detta är verkligen det mildaste jag uttycker i den misär jag hamnat i.

Jag har trampat snett. Brutit. Gråtit. Och kurat ihop mig till en boll(så gott det går) av självömkan.

På självaste nationaldagsmorgonen befann jag mig i en av akutens naturvita salar i väntan på röntgen. Kryckorna som mamma rotade fram hemma hade jag i ren protest slängt på golvet och skittidningarna som läkaren rekommenderade mig att läsa vägrade jag att ens ögna igenom. Helt olikt mig då jag oftast slukar vilken lektyr som kan kommas åt. Här var jag så sur att det osade ut i den långa korridoren utanför. Kanske var det därför läkaren höll så god min, skrattade och gav mig hjälp snabbast möjligast. Sköterskan körde Bitter-Mirka ner till röntgen, där de vred min fot 360 grader och lite till för att få en snygg bild på skelettet.

Hopp. Så satt man där i väntsalen. Skänkte en extra tanke på Colan som min pappa långt borta fick sitta och hålla åt mig. Och så beskedet från den leende läkaren.

-Du, den är bruten så nu blir det operation eller gips. Ska bara titta på bilderna lite till!

Ungefär här trodde jag att han ljög. Men konstaterade av det där förbannade leendet att det var fullkomlig sanning. Jag är förstörd. Min fot,min,fot,min,fot. Mitt jobb, mitt jobb, mitt jobb. Jag måste till mitt jobb.

Hoppade ut i korridoren och bad dem dra in pappa så att jag på finska kunde gapa ut av den är av. Fot-fan är AV!

Sen blev det tack och lov inga kirurgiska ingrepp. In på gipsning och kryckorna ska naturligtvis kastas i golvet lite till. För att visa att jag är ilsken nu.
Läkaren log. Skrattade och talade glatt till mig hela tiden.

-Nu ska du bara börja ta lite sprutor varje dag också! Blodförtunnande!

HÄR kommer mitt break down på riktigt. Wtf är det för värld vi lever i? Tårarna sprutade och skräcken var ett faktum. Hotet från den leende läkaren löd: "Du kan dö om du inte tar dem, du har inget val" Och så ett stort SMILE!!

Så var gipset på. Läkaren drog till med sin autograf mitt på för att göra sig påmind varje dag. "Dr. M" . Det är tur det faktiskt. För det här var en underbar, leende läkare. Han fick mig faktiskt på bättre humör trots allt. Tacklade tjuriga mig på bästa vis.

De senaste dagarna har som ni säkert förstår varit fullkomligt knäckande för mig. Barnen, möten och samtal som ska ordnas. Och hey, här är jag med ett stort fett gips som förmodligen redan nu luktar lik. Och så sprutorna, de får fixas av distriktssköterskorna på hembesök varje dag. För jag gör det icke själv.

Näpp. Men den här dagen hörrni. Den var helt ok. Det är idag jag anser att det är lite ok att blogga. Jag är sjukskriven minst sju veckor så här behöver jag ju inte stressa direkt. Saker tar den tiden det tar. Jag satt på golvet i barnens rum och sorterade leksaker i lugnan ro.
Jag skall icke bli deprimerad. Det här kommer att gå bra. Även om jag ska lukta avfallsanläggning på benet en tid framöver.

Tack alla hjälpande människor. Ni är grejt, det vet ni!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0